Anna Odell har en hel del att säga, lyssna...

Låt oss gå över i nästa fas av Anna Odell. Lyssna till det hon berättar. Anna Odell skriver i DN:

"...Så här i efterhand tycker jag att det på sätt och vis var bra att det blev rättegång. Där kom det fram att det som jag hela tiden hävdat, faktiskt visade sig vara sant. Jag hade inte, som det först sagts, slagit och spottat vårdarna i ansiktet. Anmälan om misshandel var nedlagd. Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?..."

Karpaltunnelsyndrom

För fem år sedan fick jag veta att smärtan i armar och händer berodde på karpaltunnelsyndrom, inte ett helt ovanligt syndrom men väldigt besvärligt. Jag kastades runt på vårdcentralen och hamnade hos en arbetsterapeut som var nitisk i sitt sökande efter lindring. Jag tog emot handledsstöd och andra hjälpmedel och kände mig bara värre och värre. Jag gick hos sjukgymnast och "plockade äpplen". Inget hjälpte och efter ett tag domnade händerna bort helt och problemet blev kritiskt. Jag skulle opereras på Mälarsjukhuset men kände mig skeptisk. Jag har flera i min närhet där kirurger varit framme och fått göra om gång på gång. Då säger en yogavän på nätet:

"Ska du inte prova att spika bort det?".

Fram med spikmattan varje kväll och somnade med handleden på mattan. Kvällen efter bytte jag sida. Efter några dagar märkte jag att domningen delvis släppt och efter någon vecka så frågar min yogavän hur det gått. Som så många gånger förr så är smärtan påtaglig men när den försvinner så är jag bara nöjd men reflekterar inte över det. Så var det denna gången också. Jag känner efter då min vän frågar och händerna känns bra, riktigt bra. Jag fortsatte spika mina händer på nätterna och jag avbokade tiden för operation. Nu efter två månader så är händerna bättre än någon gång under dessa fem år.

Jag kan naturligtvis inte säga att spikmattan "botat" mig. Det vet vi alla att man inte får säga utan västerländska forskningsmetodiskt korrekta studier bakom sig. Men jag får säga att jag är symptomfri, och i min värld är det tack vare spikmattan.

Ungdomar, alltid ett kollektiv?

Aftonbladet skriver om polis kontra ungdomar i Gottsunda.

Är det bara jag som får känslan av att dessa ungdomar inte tas på allvar.

De säger att ni behandlar dem illa.

– Det är såklart i viss mån sant. Bränner du bilar och kastar sten behandlar polisen dig illa. Men vi ska göra det inom de lagar och förordningar som finns.

Är detta när polisen tar dessa ungdomar på bar gärning? Eller är det så att alla ungdomar ses som ansvarig för dessa brott?

Ser polisen inte provokationen? Enbart i de uttalanden som Erik Steen gör i artikeln så känner jag smockan ligga i luften. Kanske borde polisen ta det lite varligare, i alla fall tills de VET att ungdomarna överhuvudtaget är skyldiga till annat än vara kaxig tonåring ute sent på kvällen.

Uppenbarligen gör länspolismästaren Erik Steen skillnad mellan människor. Han menar att det är inte änkefru Pettersso som råkar illa ut. En tonåring som vistas ute i "fel" kläder under "fel" tid med "fel" umgänge kan dock räkna med att bli behandlad illa oavsett om h*n gjort något eller inte?


Att döma ut någon enbart på grund av dess kultur och ålder verkar illa... Kan någon kanske hjälpa polisen i hur man bemöter BARN...

Vetenskapliga bevis?

SvD skriver om spikmattan och bristen på bevis över att den ska fungera på det sätt som säljaren hävdar. Ja, ska man vara riktigt krass så finns det även idéer om att de som använder spikmattan luras och har därmed fel uppfattning då de anser sig bli hjälpta.

"Det finns ingen som helst vetenskapligt bevisad effekt av spikmattan."

Vad är vetenskapliga bevis egentligen? Menar vi inte västerländsk traditionell vetenskap? Vem har tolkningsföreträde om vad som fungerar och inte fungerar? Kan något fungera innan det bevisats vetenskapligt?

Artikelförfattaren tror sig dock veta att det inte är en "riktig" spikmatta, eftersom sådana är gjorda av annat material än plast. Intressant, undrar om den varit mer vetenskapligt korrekt om den bestått av nio-tums spik?

Artikeln avslutas med:

"Spikmattan har en flera tusen år lång historia i Indien där den används av utövare av yoga för att lösa fysiska, emotionella och mentala blockeringar. Den används traditionellt vid meditations- och avslappningsöv- ningar."

Tusen år av användning, och nu 100.000 tals glada västerländska användare. Men det finns inga vetenskapliga bevis för att den fungerar så därför hånas och förlöjligas dess användare i press och annan media. Det vi i väst inte förstår finns inte, i alla fall inte tills dess att någon bemödar sig att skriva en avhandling om dess funktion. Inga vetenskapliga bevis betyder inte med automatik att någon försökt söka dessa bevis... det betyder bara att de inte finns just nu.

Döden,sorgen och bristen på förståelse

Jag har mött döden ett flertal gånger under mitt liv. Dels arbetade jag ett tag inom åldervården. Det hände att jag möttes av gråtande anhöriga, stängda dörrar och tända ljus då jag kom på morgonen. I fikarummet satt den personal som vakat vid den döendes sida under natten. Det var, om inte vackert, så i varje fall stilla och fridfullt. Väntat och sorgsamt.

Jag har även haft anhöriga som gått bort. De flesta av dem har fått en stilla död med en fin och sorgfull begravningsceremoni som följd.

Sedan har vi min bror. Han dog knall och fall sjutton år gammal. Det var hemskt och ångestfullt. Det fanns inget stilla över det. Det var kaos, känslostormar och skrik. Jag har nu i dagarna funderat över vad jag skulle känt om personalen på sjukhuset hade föst undan mig, tagit min bror och fört iväg honom till okänd ort. Om jag inte vetat var han var och inte fått samtalet med obduktionsläkaren där jag fick förklarat för mig varför de skurit upp honom och vad som stod i obduktionsprotokollet. Hur skulle jag må idag om jag inte hade fått veta vad de gjorde med honom? Om svaren inte varit möjliga att söka utan att gå via olika instanser och där få ansöka om att få ut obduktionsprotokollet, och sannolikt få avslag.

Hur hade jag bemött de människor som i smyg lämnat tillbaka min bror mitt i natten utan några förklaringar? Hade det varit en grogrund för förståelse för den andra sidan? Eller vad hade hänt med mig och mina nära?

Ibland får man stilla de nyfikna

Varför skriva en blogg? För mig är en blogg ett ställe där jag kan reflektera över mina tankar för stunden. Jag använde bloggen flitigt för att resonera kring olika begrepp och annat som kom till mig under alla de timmarna jag läste. Till en början var bloggen stilla och inte många hittade hit. Efter ett tag blev bloggen explosiv och den citerades i Aftonbladet. Nu har de flesta som söker definitioner av sanningen gått vidare och intresserar sig för annat, jag med. En liten grupp stannar dock kvar och söker sig fram till bloggen med oregelbundna mellanrum.

Det finns inte längre fritt utrymme i bloggen att skriva vad jag tänker, ocensurerat. Det finns ett outtalat krav på att det jag skriver ska vara genomtänkt och fast förankrat i mig själv. Det ska vara något som jag sedan ska anses stå för. Det kommer inte finnas utrymme för reflektion och bearbetning, eftersom en del av de läsare jag har nu förväntar sig att det jag skriver ska vara förankrat i den fysiska Katharina. Därefter kommer jag att dömas för det som står här. Det vore väl inte så farligt om det inte var så att det gav konsekvenser.

Efter att idag ha hört att jag omtalas utifrån det jag skriver i bloggen så har jag fattat beslutet att låta bloggen vila. Det är som bäddat för missförstånd eftersom bloggen inte är en dagbok och det som står i Kramas inte är en sann bild utav mig själv. Eftersom bloggen diskuteras i sammanhang som berör mig, men utan min närvaro så vill jag inte mer.

Tack alla goa människor som besökt bloggen under det senaste året. Ni gav mig massor och jag har alla tankar kvar i mig och hoppas att även ni fått ut något av bloggen.

Stor KRAM från Katharina